1. 49 309 225 solar
När du åker ner med hissen mot K1-galleriet ser du ovanför dig ett digitalt kollage, som består av 1 600 individuella bilder av solen. Bilderna kommer från mitt projekt Suns from Sunsets from Flickr. Jag inledde projektet 2006 när en sökning på Flickr, den då populära plattformen för att dela foton och videor, gav 541 795 resultat på sökordet ”sunset” (solnedgång). År 2006 kändes det som en enorm mängd foton, men bara ett år senare var de 2 303 057, och när jag skriver detta finns där 49 309 225 solnedgångar. Arbetet i varje installation får ett namn som anger det aktuella antalet sökresultat på ”sunset” på Flickr samt datum. Namnet kommenterar den ständigt växande användningen av fotocommunitytjänster på nätet och beskriver tjänsternas kollektiva innehåll. Det här talet gäller bara för ett ögonblick, att dokumentera det kan jämföras med att fotografera solen.
Jag tror att vi alla vet att det finns mycket bilder av solnedgångar – alla tar vi sådana. Kanske en del av charmen med att ta en bild av solnedgången ligger i att en miljon andra människor också gör det. Samtidigt. Jag älskar den här tanken om en kollektiv verksamhet där vi alla deltar utan att desto vidare reflektera över dess konstnärliga värde. Vi vet att miljoner har gjort det och miljoner kommer att göra så också i fortsättningen. Även om avsikten med att fotografera en solnedgång kan vara att fånga något flyktigt eller att hävda en individuell subjektiv synvinkel, är slutresultatet rena motsatsen. Med hjälp av våra vanliga kameror upplever vi kraften i miljoner likadana perspektiv – de har alla delats på samma sätt, samtidigt. Att kräva individuell upphovsrätt när man fotograferar en solnedgång innebär att man frigör sig från den här kollektiva verksamheten, vilket till stora delar upphäver orsaken till att det överhuvudtaget är så oemotståndligt att fotografera solnedgången.
2. När artificiellt ljus ersätter solljuset
Jag förstod för några år sedan att största delen av min tid i studion går framför en skärm, och att den mest grundläggande aspekten i mitt projekt Suns from Sunsets from Flickr kanske är att man när man tittar på bilder av solen på nätet upplever ett ljus, men inte solljuset. Vad betyder det att leva i en skärmrymd där solljuset ersatts av en elektronisk signal, tiden har försvunnit och bilderna inte har någon bestämd plats.
Att solljuset ersätts med artificiellt ljus känns särskilt betydelsefullt inom fotografin, när man beaktar dess beroende av solljuset under tidernas gång och användningen av ett reflekterande medel, som papper, i stället för ett projicerande, såsom en skärm. I den här kontexten ersätter skärmen pappret, och den digitala bilden ersätter fotografiet. Ju vanligare eller osynligare tekniken är desto mindre medvetna om den är vi.
Min video, Screen Sun, är en animation som består av bilder av solen som jag hittat på nätet. Den långsamma övergången från en bild till följande skapar moirémönster, när resolutionen i varje bild skiljer sig från den följande. Följden är en sol som ser ut att uppenbara sig och försvinna på skärmen.
3. Den materiella skärmen
Som underlag på vilket vi tittar på bilderna är skärmen osynlig, tills något går på tok. På e-handelsplatser, såsom eBay och Craigslist, finns det tusentals skärmar i olika skick till salu. De som säljer skärmar i dåligt skick, hela eller delar av dem, startar dem för fotograferingen för att visa att elektroniken i dem fortfarande fungerar. En skärm som vanligen projicerar bilder, talande huvuden, historia och drama, är stum på de här bilderna. I vissa av dem möts vätskekristaller och signal och bildar modernistiska kompositioner. Ibland visar säljaren ett fel eller en skada med pilar eller cirklar – på dessa bilder har säljarens finger för evigt smält samman med den trasiga skärmen. På andra bilder är skärmarna i så dåligt skick att de inte sänder ut något ljus. De är mörka, spruckna eller flagande och ljuset som lyser upp dem kommer från säljarens blixtljus.
Det är ironiskt att skärmarnas tillfälliga skönhet kommer från ett misslyckande i deras egen lovande teknik. Genom att fokusera på de här trasiga skärmarna fäster jag uppmärksamhet på deras fysiska materiella karaktär. Genom att kopiera de här bilderna direkt på trasiga skärmar som jag tagit isär hamnar de här flyktiga bilderna av skadade föremål på just de föremål de föreställer. De blir lika materiella som de föremål de tidigare representerade. Den fotografiska kopian korrigerar den tillfälliga bilden och synliggör teknikens och fotograferingens materiella yta – målet för båda är att vara så osynliga som möjligt.
I installationen skiljs de här isärtagna skärmarna åt, lösgör sig från väggen och breder ut sig i rummet. Deras polariserade hinnor kolliderar med ljus som strömmar genom dem, vilket aktiverar och animerar bilderna som kopierats på dem och lagts emellan dem. I stället för att verksamheten sker bakom skärmen med en bestämd synvinkel, så som vi vanligen ser på en skärm, skapas den av åskådaren som rör sig i rummet, medan skärmarna påverkar och påverkas av ljuset.
4. Från ljus till mörker.
I installationen på galleriet finns: 1 852 individuellt kopierade bilder på ytter- och mellanväggarna, fem videor som består av 763 bilder, 75 porslinskatter, köpta på eBay och Tori.fi, som sitter på sina förpackningslådor, tre skulpturer bestående av porslinskatter och isärtagna bärbara datorer och 24 isärtagna skärmar från LCD, monitorer och bärbara datorer, som härstammar från ett lager för elektronikskrot. Kopiorna på mellanväggarna är ett urval av bilder från säljannonser för begagnade varor, som jag har hittat på eBay under de senaste 10 åren. Sådant som man kan köpa på skärmar. På de yttre väggarna finns bilder av trasiga eller kasserade skärmar. Jag ordnade bilderna grovt, börjande med dem som sände ut ljus, och till slut de som saknade ljus. Installationen börjar med ljusa skärmar och slutar med mörka skärmar – en rörelse från från solljus på skärmen till nattliga blixtljus.
Det finns också en annan rörelse.
Varje skärm som vi äger är en tröskel. När vi stiger över den här tröskeln övergår bilderna från att ha varit lokala till att bli globala, från enstaka till ett flertal, från individuella till kollektiva, privata till allmänna.
Den här rörelsen aktiverar de mörkaste skärmarna i installationen – bilderna av tv-skärmar som varit till salu på Craigslist. Reflektionerna inifrån rummen fungerar som självporträtt av säljarna och visar oavsiktliga, intima glimtar. När tekniken i smarttelefonerna blir bättre och säljarna kan ta bilder utan blixt ser vi intressant nog mera avslöjande detaljer i de här mörka bilderna.
Trots att bilderna är helt utilitaristiska – deras syfte är bara att sälja en tv – har alla i sig fotografens/säljarens subjektivitet och egenart. Här ser vi gester av intimitet, privata sovrum, klädhögar, smutstvätt, par som samtalar, individer mer eller mindre påklädda. Allt tillgängligt för en helt anonym publik som råkar vara på jakt efter en tv-apparat.
Det är sannolikt att säljarna inte ens vet att de syns på bilderna, för bilderna på Craigslist är minimala bilder för förhandsgranskning. När jag tänker på det löfte om, och den slutliga avsaknaden av, intimitet som internet står för kan jag inte förbigå den undermedvetna underströmningen av exhibitionism hos bilderna – en slags vädjan om uppmärksamhet och kommunikation. Letandet efter tv-apparater på Craigslist från stad till stad har emellanåt känts lite voyeuristiskt. Via bilderna inbjuds jag villigt till människors vardags- och sovrum för att se på tv-apparater till salu. Där är de med obäddade sängar och ibland helt nakna. Speglade i tv-rutor som de inte längre vill ha. Det är egentligen sorgligt. Tv-apparaten var en gång medelpunkten i vardagsrummet, men nu är den sista bilden av den kasserade skärmen en spöklik avbild av dess ägare ... Eller den spöklika bilden är för evigt bunden till apparaten, som ägaren inte längre vill ha.
5. Fris, fuga, eller fuguetillstånd
I framställningarna av skärmar, det som setts och sålts på dem, finns en viss abstraktion – både formell och begreppslig: Allt på en skärm är en simulering, utom det konkreta skärmmaterialet och dess ljus. Kanske alla våra upplevelser nuförtiden är förknippade med en viss abstraktion, en känsla av gemenskap utan gemenskap. Jag kan inte låta bli att tänka att det är fråga om en alienering orsakad av den moderna industrialiseringen. Det är intressant hur en skärms kollaps imiterar den formella estetiken hos sin modernistiska föregångare. Skärmarna är fönster. När de fungerar berättar de historier, men allt som syns på skärmen består av vågräta och lodräta komponenter – resolution, pixlar och koder. Att ha sönder en skärm är som att undersöka modernismens DNA.
De här skärmarna, som härstammar från en modern industriell ordning, avspeglar i sin trasighet var vi är nu – något osynligt hemsöker oss, någonting vi måste hantera oberoende om vi är medvetna om det eller inte. Skärmen är ett föremål med vilket vi har det närmaste förhållande, många av oss sysslar med den största delen av vår vakna tid. Den kan vara det första vi tittar på när vi vaknar, och det sista innan vi somnar. Skärmen är en tröskel, men också en implosion där alla rum eller identiteter kollapsar, faller sönder och, förhoppningsvis, återbildas. Varje aspekt av skärmen kan berätta en historia om vilka vi är.
Jag skapade en fris, och som alla friser berättar också den här en historia. Den här historien behandlar ljus, yta och speglingar via de abstrakta element som är den industriella teknikens komponenter. På bilderna är ljuset antingen framför skärmen, inne i den eller bakom den. Det här är en modern berättelse om våra upplevelser just nu. När skärmarna går från ljus till mörker och tillbaka tänker jag också på upprepningarna i en fuga. Flera skikt går i dialog med varandra, men jag tänker också på det psykologiska fuguetillståndet, ett tillstånd av förvirring, förlust av identiteten och irrande. För mig är det här förvirrade tillståndet en träffande beskrivning av vår aktuella upplevelse – ersättandet av solljus med skärmljus och upplevelsen av att naturen inordnas i webbplattformar och skärmar. Det är otroligt hur snabbt vi vänjer oss vid nya saker, men jag tycker att det ligger en kognitiv dissonans i att uppleva allt på nätet.
6. Byteshandel
För säljarna har de föremål de fotograferar ett värde, men själva bilderna inte. För mig har föremålen på bilderna inget värde, men bilderna har ett värde. Jag gillar det här jämställandet av konstvärlden och konsumentmarknaden. Det ber den konsumerande publiken (vi alla) att med sin egen visuella vokabulär reflektera över värdet hos ett skapat konstföremål. Samtidigt ber det den initierade konstpubliken (också vi alla) att ge ett visst värde för en sak gjord av ett bekant bruksföremål.
Det skulle vara intressant att följa de här varornas bana från produktion till avfall. Mineralerna kommer från Afrika, de skickas till Kina, konsumeras i USA och skickas tillbaka till Afrika eller Kina som avfall. Återigen en självupprepande fuga! Det här är osynligt på många nivåer, i synnerhet för en stor del av konsumenterna. Ofta slutar den ursprungliga varan (i något skede) på soptippen. Mina bilder ger dem ett nytt liv – de slutar på museer.
Även om en stor del av mina arbeten pekar på det alldagliga i de här bilderna och de föremål som säljs eller på hur tekniken ger upp och föråldras, har jag också funnit en viss skönhet i de här formerna och i det nya liv jag ger dem. Här får den ”dåliga” bilden, vars enda syfte är att sälja ett oönskat eller trasigt föremål, ett nytt liv och ett helt nytt syfte. Genom irrandet och förlusten av identitet får de en ny identitet: ur dem uppstår konstverk, som den ömsesidiga samverkan och betraktarens blick väcker till liv.
7. Svala katter
Katter verkar finnas överallt på nätet. De roar oss som störtande, flygande och dansande giffar och representerar oss som emojer. Allt det här gör de utan egen kraft. De här memen som verkar ändlösa roar desto mer när vi beaktar den totala bristen på självmedvetenhet och ovilja att spela med hos katterna. Hundar är inte likgiltiga på samma sätt, de älskar uppmärksamhet. Katterna kunde inte bry sig mindre. Kanske katterna därför roar oss så mycket på nätet. Deras sinneslugn är bollplank för alla våra vitsar.
På våra skärmar av glas och plast visar katterna inget av de positiva drag som de har i det verkliga livet. Inte värmen, inte tillfredsställelsen i beröringen. Det här halvtama djuret (det närmast tolererar oss) blir något helt annat på nätet. Det blir något på vilket vi kan fästa våra egna idéer om vad/vem det är. Liksom en innekatt har en katt på nätet inte en chans att fly, avvika eller gömma sig. Den är sluten i en bubbla av våra egna kulturella värden och utbyten.
På eBay finns det otaliga ”begagnade” kattfigurer. Katterna är fotograferade i olika slags vardagliga situationer. De är ofta avbildade med värme och ibland ”tittar” de rakt in i kameran. Vissa verkar posera på bilderna. Trots att de är kalla porslinsföremål ger de ett intryck av att svara kärleksfullt på ägarnas/säljarnas blickar. Andra vänder ryggen åt oss som om de avvisade och försmådde sina ägare/säljare, också potentiella köpare (och i min installation också betraktaren).
Jag tycker att det är fascinerande hur ägarna beskriver de här katterna på utbytessidorna: ”mycket rar” “han har lyft tassen och ser så gullig ut” “han är jättesöt och behöver ett kärleksfullt hem”; “så gullig”; “värm upp ditt hem med de här två söta katterna” Ett känsloregister som aldrig besvaras. Vår förbindelse med det här oempatiska och likgiltiga föremålet känns som ett modellexempel på social abstraktion. En porslinskatt är bokstavligen ogenomskinlig, reflekterande och kall. Den ger inget av sig själv och vägrar svara eller avslöja. Ändå projicerar vi känslovärde på den. De här oönskade katterna kan man inte bara kasta bort.
Jag började samla på vita, begagnade porslinskatter från eBay. Vitt är det mest ogenomskinliga, reflekterande pigmentet. Det är också mest spöklikt. De kommer från alla hörn av världen och adresslapparna under dem är som små fyrkanter av solljus. Lådan som behållare (liksom ett rum eller en skärm) för utbyte och som plats – var och en är märkt med avsändarens adress och min. I installationens sista rum tänker jag på en dialog mellan solen och månen, där solen projicerar och månen återkastar solljuset. De här katterna är som månen. Svala och otillgängliga, inte romantiska som en sol i nedgång. De är nattliga varelser.
