En ung flicka lutar sig mot ett räcke av trä mot en mörk bakgrund. Hon har senapsgula trosor och en vattendrypande svart t-skjorta på sig. Flickan poserar med ögonen slutna som för att skydda sig mot det alltför starka blixtljuset eller för kamerans blick. Ansiktsuttrycket är lugnt och fridfullt. Den ljusa hyn glänser klar, köttslig och felfri, med undantag av ett blåmärke på halsen.
Bilden är tagen på Brunnsparksbryggan en varm sommardag, när ungdomarna firar skolans avslutning och sommarlovets början. Flickan har en stund tidigare simmat i havet till holmen mitt emot och tillbaka. När hon steg upp ur vattnet överraskades hon på bryggan av en fotograf som bad om att få ta en bild.
Bilden av flickan i den våta skjortan ingår i den ikoniska fotoserien Nuoret sankarit (Unga hjältar), som Jouko Lehtola fotograferade i mitten av 1990-talet när han under två somrar reste omkring i Finland och besökte rockfestivaler, dansbanor och klubbar. Lehtola som tidigare hade fotograferat rockstjärnor för sitt jobb vände som omväxling kameran från idolerna, mot den unga publiken och utkanterna av evenemangsplatserna. På filmen fastnade bilder av skogsbryn, campingplatser och badstränder, där ungdomar tillbringade fritiden i ett Finland efter lågkonjunkturen. Unga hjältar ritar upp en tonårings känslor och bestyr utan att försköna någonting. Den svirande, supande, finniga och hämningslöst poserande ungdomen blottar sig på bilderna, på sin höjd med en viss kaxighet eller med slutna ögon som skyddsmur.
Lika uppriktig har stunden på Brunnsparksbryggan förevigats. Jag kan inte låta bli att förvånas över den djärvhet och ömsesidiga tillit som lyser igenom både hos den som fotograferar och den som låter sig fotograferas. Av allt att döma ägde Lehtola en speciell känslighet för att möta en människa – se, förhandla och skapa kontakt med sitt objekt. Den analoga kameran, handblixten och det stora negativet gjorde fotograferingssituationen långsam och en smula klumpig, men å andra sidan hade klumpigheten en lämpligt lugnande inverkan. Lehtola fotograferade oftast på natten eller vid solnedgången. Han skriver:
”Stunden är magisk och mycket varm till karaktären, den innehåller övergången från dag till natt och alla riter i samband med den. Människornas förberedelser, väntan på mörkret, en viss spänning, ingen vet eller ser vad som sker.”
Samma slags förväntan som känns i magbottnen föreställer jag mig att fanns i luften vid skolans avslutning. Den första sommarkvällen firades kilometervis från skolan och de vuxna. Tankarna på plikter och svåra val kunde skjutas undan för en stund. Vad som helst kunde hända. Flickans väsen på fotografiet är omedelbart och genuint. Hon behövde inte desto vidare bekymra sig över hur bilden tar sig ut eller var den hamnar. Å andra sidan var växelverkan med kameran mer främmande under en tid när det inte existerade någon mobilkamerakultur. Att sluta ögonen kändes kanske som ett tryggt val. Åtminstone avslöjar jag inte allt om mig själv.
Unga hjältar ställdes för första gången ut i sin helhet på Gamla Studenthuset i november 1996 i form av en serie på 70 bilder, i enorma färgkopior och tätt upphängda. Utställningen, som rönte stor popularitet, besöktes framför allt av de ungas jämnåriga och vänner. Mottagandet var imponerat och stolt – äntligen har vi blivit sedda. Den värld som Lehtola, som upplevde sina tonår på 1990-talet, avbildar är mer än bekant. Även om tiden har patinerat bilderna med nostalgi återkallar de livligt de motstridigheter som är förknippade med tonårstiden: trotset och sårbarheten, passionen och melankolin, grupptillhörigheten och å andra sidan rotlösheten.
Åratal senare har ungdomarnas berättelser kommit fram en efter en. I rundradions aktualitetsprogram Jos: Jouko Lehtolan valokuvat (Om: Jouko Lehtolas fotografier, 2004) träffade Lehtola en del av sina modeller när det hade förflutit åtta-nio år efter att bilderna tagits. År 2014 skrev Helsingin Sanomat om tre av ungdomarna. Flickan med den våta skjortan skriver sin berättelse i bloggtexten ”Lehtolan tyttö”. Tiden och avståndet lärde henne ömhet för sitt unga själv:
”- - bilden fanns på Lehtolas utställning. Jag gick inte och tittade på den, eftersom jag var rädd att någon skulle känna igen mig. Bilden kändes oanständig. Först senare har jag tänkt att fotografiet är en vacker och värdefull tidsbild. Att det är fantastiskt hur Jouko på det sättet har satt värde på en sådan ung varelse.”
Jouko Lehtola (1963–2010) studerade målning på Fria konstskolan och fotografi på institutionen för fotokonst vid Konstindustriella högskolan på 1980–1990-talen. Vid sidan av serierna, Nuoret sankarit (Unga hjältar), Stadin nuoret (Stadens unga) och Marked Skin, som dokumenterar ungdomskulturen, har han arbetat med allvarligare sociala teman, såsom heroindöd och våld i hemmen. Lehtola avled i cancer 2010, och hans arv förvaltas idag av Jouko Lehtolas stiftelse.
Laura Gelmi, amanuens, samlingar
Källor:
Heinonen, Helka 2013. Lehtolan tyttö. Bloggen Saattaa sisältää nykytaidetta, 9.8.2013.
Att läsa: https://www.lily.fi/blogit/saattaa-sisaltaa-nykytaidetta/lehtolan-tytto
Frilander, Aino 2014. Jouko Lehtolan 90-luvun nuorisokuvista tuli ikonisia. Helsingin Sanomat, 13.11.2014.
Jouko Lehtola 1998. I boken Dokumentti: 11 valokuvaajaa (red. Olli Haapio), 1998.
Lehtola, Jouko & Hannula, Mika 2004. Jouko Lehtola’s Finlandia, 2004.
Jos: Jouko Lehtolan valokuvat. Yle TV1, Elävä arkisto (Levande arkiv), 27.11.2004.
Att se: https://yle.fi/aihe/artikkeli/2011/03/07/valokuvaaja-jouko-lehtola-nuor…
Uimonen, Anu 1996. Nuoret sankarit luvatussa maassa. Helsingin Sanomat, 16.11.1996.
