En storväxt ung kvinna står på en löpmatta i ett hörn av rummet, lutar sig mot stången och tittar rakt på oss. Hon motionerar inte, utan har vänt sig sidledes på mattan. Bakom henne finns ett fönster, där man ser höga granar. Hon är iklädd plagg som ser elastiska ut och som nog duger för att motionera i: korta svarta byxor och en lång, löst sittande turkos t-skjorta. Fötterna som täcks av svarta sockor urskiljs knappast från den svarta löpmattan, som om de sjunkit ned i dess orörliga ström. På huvudet har kvinnan en vit toppluva, från vilken flätor hänger ner till axlarna. Det är inte fråga om hår, utan om två flätade bullängder.
Jag är inte riktigt säker på kvinnans ansiktsuttryck. Pokeransikte, men finns där samtidigt en irritation? Beslutsamhet? Undergivenhet? Tjurighet? Ångest?
Det uttryckslösa stirrandet upprepas ofta i Iiu Susirajas verk. Hon avbildar sig själv – i gestalten finns performans, sanning och lek. Hon har sagt att hon när hon fotograferar försöker uppnå ett icke-poserande tillstånd. Det är överraskande svårt. Utom ansiktet är också kroppen orörlig, i en något uttryckslös ställning.
Verket heter Treeni (Träning) och ingår i serien Hyvä käytös (Gott uppförande). Motion hör till saken, det är gott uppförande att sköta om sin grundkondition. Det behöver inte vara särskilt trevligt.
Är det också i någon kontext gott uppförande att i stället för håret placera bullängder i toppluvan? Och i så fall, vad för en kontext vore det? Kanske det kunde vara en byfånes inre logik, för byfånar gillar Susiraja. Skulle kombinationen längder och toppluva bli någon slags skyddshjälm mot överdriven hälsosamhet?
Bullängden intar olika roller också i andra av Susirajas verk. Det humoristiska, men inte särskilt välartade sättet att låta föremål eller livsmedel krocka med den egna kroppen är ett centralt element i hennes konst. Susiraja har sagt att hon använder den här metoden för att fjärma svåra saker. Med sina verk lär hon vilja ge blanka katten i alla, men å andra sidan också förmedla samma känsla till betraktaren som hon själv upplevt. Åtminstone förmedlas känslan av obekvämhet och frustration, men betraktaren upplever kanske också förlägenhet, medkänsla eller medskam, uppmuntran, lättnad och glädje.
Iiu Susirajas konst har rönt popularitet också internationellt. Förra året visades hennes verk i bland annat New York och Los Angeles. Nästa år har hon utställning på Kiasma. Den första museiutställningen var ”Arjen tyylipuhdas suoritus” (”En stilren vardag”) på Fotografiska museet 2010.
Det har skrivits mycket om Susirajas verk både i finsk- och i engelskspråkiga medier. De har setts som utmanare av den traditionella kvinnobilden och porträttet samt av selfie-kulturen på sociala medier. Det som fortfarande verkar radikalt är att kvinnan fotograferar sig själv utan att försöka skapa ett intryck av skönhet – tvärtom, hon ”omfamnar” det fula. I finsk modern konst har utom Susiraja åtminstone också Stiina Saaristo utforskat kvinnlig fulhet. Saaristo använder också sig själv som objekt och laddar upp stämningen i verken med hjälp av föremål. En manifestation av något obekvämt och en grotesk kroppsupplevelse är också Heli Rekulas verk Hyperventilation, som har inspirerat Susiraja. Konsthistorikern Stefanie Snider ser i Susirajas verk en politisk kraft som uppstår genom sättet på vilket den feta kroppen presenteras: struntande i normer, inte föremål för begär, men inte heller för hån eller ogillande, utan som ett sarkastiskt och ärligt subjekt, som pekar på det löjliga som döljer sig i vardagliga föremål och seder.
Utöver ifrågasättandet av kvinnlighets- och skönhetsnormerna ryms det mycket annat i verken. Såsom ett firande av byfånar, det undermedvetna, att täckas, det underliga och det absurda. Och uppriktig finskhet, som accepterar en sporadisk dysterhet? Eeva Halkosaari, som gjorde sitt kandidatarbete i konsthistoria om Susiraja skriver att Susiraja i sina verk inte bara avbildar kvinnan, utan en ”finsk” existens, långsamhet och gråhet. Susiraja har också jämförts med karaktärerna i Aki Kaurismäkis filmer. Kanske det i stämningen finns något särskilt igenkännbart ur en finländsk synvinkel. Finländare som tjurar kan vara en kliché, men tjurigheten smittar inte från bilderna – tvärtom, den bringar ett leende på en annan finländares läppar.
Sofia Lahti, amanuens, samlingar
Artiklar och lärdomsprov om Susirajas produktion:
Frank, Priscilla: Artist’s Strange and Beautiful Images Challenge our Definition of the Selfie. Huffington Post, 20.10.2014.
Gould, Kaarina: Iiu Susiraja on keeping control of the gaze. Collecteurs magazine, 12.12.2018.
Halkosaari, Eeva: Perinnepirkot huomio. Iiu Susirajan omakuvat sosiaalisen median ylläpitämän perinteisen naiskuvan haastajina. Kandidatavhandling, konsthistoria. Jyväskylä universitet, 2015.
Jauhiainen, Jenna: Kallio calling - Otto Maja and Iiu Susiraja. Mustekala, 15.7.2011.
Jolley, Ben: Iiu Susiraja’s body talking selfies. Dazed digital, 15.10.2014.
Karttunen, Ulla: It Is Attitude That Kills. Estetiikkaa Susirajalta. 2011.
Pasanen, Annu: Voin hyvin, kiitos - intervju med Iiu Susiraja. Edit-taidemedia 20.6.2016.
Sauer, Lea: Finnische Fotokunst: Gnadenlose Schönheit von Iiu Susiraja. Café Babel, 24.10.2014.
Skoglind, Sandra: Dåligt uppförande. Om identitet, genus och kroppens politik i Iiu Susirajas fotografiska självframställningar. Kandidatuppsats, konstvetenskap. Södertörns högskola, 2014.
Snider, Stefanie: On the Limitations of the Rhetoric of Beauty: Embracing Ugliness in Contemporary Fat Visual Representations. I boken On the Politics of Ugliness (red. Sara Rodrigues & Ela Przybylo), 2018.
Susiraja, Iiu: TEDx Talks, 29.11.2011 (youtube.com/watch?v=crp8iDQgFDg)
Suvanto, Tiina: Poliittisuuden perilliset. Sukupuolen esittämisen ja katseen politiikka Goldsteinin, Susirajan ja Hagenin valokuvataiteessa. Pro gradu-avhandling, informationsvetenskap. Tammerfors universitet, 2015.
