Fyra barn, två hundar och en Moskvitsh. En korsning av sandvägar, ett stockhus, solen som mellan molnen förgyller utsikten. Två av barnen skjuter på en bil som fastnat i sanden, två har kommit för att titta närmare på fotografen med sin kamera. Den ena hunden hoppar jämfota bredvid bilen, den andra har vänt sig om för att kasta en blick på situationen längre ifrån. Pentti Sammallahtis panoramabild har fångat en situation.
År 2012 kom en bok ut som ger en omfattande bild av Sammallahtis produktion. Den fick namnet Täällä kaukana (Här, långt borta). Det finurliga namnet understryker såväl Sammallahtis roll som världsresenär som hans förmåga att föra de här avlägsna miljöerna från sina fotoresor närmare åskådaren, så att de omedelbart känns bekanta. Sammallahti söker sig till världarnas ände med sin kamera och fångar in ögonblick för oss att betrakta – den här gången får vi vara med om en bilkris i ett karelskt vägskäl.
Bilderna i Sammallahtis fotoportfölj Venäjän tie (Rysk väg) knyts också lätt samman med de fjärran länderna. En del av dem är fotograferade i Sibirien. Den här bilden är emellertid tagen i Vuokkiniemi, en by till vilken det bara är 70 kilometer fågelvägen från S-market i Suomussalmi. Betraktaren kan på bilden se en namnlös rysk bygata som verkar arketypisk, men i själva verket befinner vi oss i centrala trakter med tanke på berättelsen om den finska folkliga kulturen och konsten. Den här gången är vi här ganska nära.
Före Sammallahti har finländska forskare och konstnärer hittat vägen hit till Vuokkiniemi sedan 1820-talet. Elias Lönnrot upptecknade här dikter som fick en central plats i Kalevala – samt själva namnet Kalevala, som Lönnrot beslöt kalla hela eposet. På 1890-talet beskrev fotografen I.K. Inha runosångkulturen i trakten, som redan var på väg att försvinna, och inlemmade med sina ikoniska bilder Vuokkiniemiborna i det finländska fotografiets historia.
I.K. Inhas samtida, Louis Sparre, besökte Vuokkiniemi under sin bröllopsresa 1892 och beskrev trakten i sin bok Bland Kalevalafolkets ättlingar:
”Byarne Vuokkiniemi och Uhtua, som ofta nämnas i sammanhang med Ryska Karelen, äro de största och viktigaste inom hela Arkangelska guvernementet, om man undantager kustområdet. På beskrivning väntade vi oss av Vuokkiniemi något stadslikt, men funno redan på långt håll våra förhoppningar felslagna. Större delen av byn, en trettioteal gårdar, ligger på ett kalt sandfält omkring en liten vit kyrka. –”
På Sammallahtis bild syns inte den vita kyrkan, men inte heller de baracker som i all hast byggdes för den befolkning som tvångsförflyttades till byn i slutet av 1900-talet. Landskapet tycks inte ha förändrats mycket sedan Sparres och Inhas tider.
Jukka Mallinen betecknade i sin text 1996 Pentti Sammallahtis serie Venäjän tie (Rysk väg) som nostalgisk – på bilderna i serien intar de ”ursprungliga” människorna och de tidlösa omgivningarna huvudrollen, medan de moderna symbolerna endast tilldelas en komisk biroll i den här verkligheten. En Moskvitsh kan förekomma mitt på bilden, men den är verkligen inte där som en representant för teknikens saliggörande. Hjältar i Sammallahtis berättelse är hundarna och barnen, som verkar lika halvvilda och uppspelt livskraftiga. Kalevalas folk, åtminstone sannolikt, för av invånarna i Vuokkiniemi är 85 procent fortfarande karelare.
Efter Sammallahti har folket i Vuokkiniemi fotograferats av fotografen Jaakko Heikkilä i serien Kitchen Talks, 2013. Heikkilä angav i en intervju för Rundradion (Yle) 2014 Lönnrots resor för att samla in runor som en utgångspunkt för sitt arbete och beskrev som sin egen strävan att föreviga ”en runa för vår tid, mycket känsliga, poetiska bilder av storstugor.”
På 1990-talet öppnades Karelen bortom gränsen igen för turister efter sovjetåren. Utöver fotokonstnärerna har också andra finländare hittat dit, och idag besöks Vuokkiniemi årligen av busslaster med turister av vilka en del har återvänt dit redan under årtionden för att hälsa på Kalevalas folk. En del söker sina rötter, andra något mer autentiskt än den egna vardagen. Byns liv, pörtena och vägskälen förevigas numera i hundratals kameratelefoner. Genom Vuokkiniemi och dess invånare har redan otaliga historier berättats, men knappast ännu den sista.
Anni Wallenius, intendent, samlingar
Källor:
Laukkanen, Sarah 2014. Iloisuutta ja säröjä – katso kahden Karjalan kuvat. Yle Kotimaa 7.2.2014 Kan läsas: https://yle.fi/uutiset/3-7072720
Mallinen, Jukka 1996. Maan vahvuus, i boken Pentti Sammallahti. Musta taide 4/96.
Sparre, Louis 1892. Bland Kalevalafolkets ättlingar. Anteckningar från en vandring i Fjärrkarelen 1892. Borgå, Werner Söderström Osakeyhtiö 1930
Trane, Finn 2012. Företal i boken Täällä kaukana. Opus 2012.
Du kan se Jaakko Heikkiläs serie Kitchen talks från 2013 på Heikkiläs webbplats: http://jaakkoheikkila.ax/gallery/karjala/
