Hannele Rantala

De underbara tidernas slut

Hannele Rantalas (f. 1952) retrospektiv De underbara tidernas slut består av verk från åren 1975–2015 och ger en heltäckande bild av Rantalas 40 år långa karriär som konstnär. En stor del av utställningens verk visas nu för första gången i Finland.

Även om utställningen sträcker sig över fyra decennier ser man ett tydligt kontinuum i verkens teman. Verken behandlar avfärder, hemlöshet och förändring, omständigheter eller situationer som ligger på gränsen – Rantala som har bott länge utomlands har egna erfarenheter av dessa teman. Utställningen är delvis kronologiskt uppbyggd och belyser den förändring som skett i Rantalas konstnärliga arbete.

Från iakttagare till dynamisk aktör

Hela Hannele Rantalas produktion genomsyras av tanken på fotografins förändring som uttrycksmedel. Början av hennes karriär präglades av ett sökande efter formen. Som fotograf placerade hon sig själv som en utomstående granskare och iakttagare, fotograferandet präglades av att invänta och bevara det rätta ögonblicket samt på det gyllene snittet.

”Jag förstod hur Cartier-Bressons avgörande ögonblick skulle fångas på bild. Att göra bilder med hjälp av tekniken att vänta och förutse blev slutligen så invant att det blev tråkigt. Serien jag gjorde 1982 i Tallinn avslutar en period i min konstnärliga utveckling” berättar Rantala.

Efter det inlärda följde sökandet efter något nytt. Fotoserien Natasja som hade ett manus, och serien Entre monde et paradis som gjorde en djupdykning i konsthistoriska allegorier och tog sin näring därifrån, fungerade båda som mellanspel i Rantalas karriär. Efter det förändrades förhållandet till kameran och fotografin. Hon närmade sig konceptkonsten där konstens kärna inte längre utgörs av fotografiet utan av den handling som kameran hade bevarat.

”Mina verk öppnar sig inte av att man bara ser på dem, att oj, vilken vacker bild. De öppnar sig om man funderar över vilka handlingar man ser och vad de symboliserar”, berättar Rantala.

För att hitta symbolerna och förstå verken krävs att betraktaren stannar upp, och den som gör det belönas. Tillsammans med väggtexternas ledtrådar gör fotografierna utställningen till en skattjakt där betraktaren kan komma till insikt och lära sig något nytt till och med om sig själv och sina egna attityder.

”Fotoserien Blå skarf är ett bra exempel på detta. I något skede, när betraktarna faktiskt koncentrerar sig, förstår de något om sig själva: är det faktiskt så jag ser på kvinnan!”

Rantalas arbeten från 2000-talet binds samman av en större strävan efter att bredda bildkonstens ramar. Fotografin som uttrycksform har hon dock hållit fast vid och orsaken är mycket enkel: det är den teknik Rantala känner bäst och därför det naturligaste sättet för henne att göra konst även on väntan på det rätta ögonblicket under karriärens gång har övergått till aktivt tänkande och handling.

I samband med utställningen publiceras boken Ihanien aikojen loppu som tillsammans med utställningen är en syntes över Rantalas konstnärliga produktion och tänkesätt. I samband med utställningen publiceras också en ugnsfärsk dokumentär om Hannele Rantala.

FACEBOOK // TWITTER // INSTAGRAM

www.hannelerantala.fi