Fotograferandet och förvandlingen av världen till fotografier har för sin del påverkat vår uppfattning av åtskillnaden mellan människa och djur. Kameralinsen formgavs ursprungligen för att efterlikna uppbyggnaden av det mänskliga ögat, och kamerornas teleoptik, de dolda kamerorna och viltkamerorna har gjort det möjligt för människan att tränga sig in i djurens samhällen från långa avstånd.
Också fågelperspektivet, en vy fotograferad uppifrån, var ett centralt element i den människocentrerade framtidstro som rådde i början av förra århundradet. Luftfartens utveckling befriade människan från tyngdkraften och skyskraporna lyfte upp människan ovanför jordytan för att beundra den industriella och urbana utvecklingen. Det upphöjda perspektivet plattade till världen, svepte bort horisonten och löste upp vår uppfattning av skala. Fotografierna tagna ur ett fågelperspektiv ledde till en fotografisk förståelse som inte baserade sig på efterliknande fotografi, utan på bilder vars tolkning krävde en ny slags förmåga till bildmässig gestaltning. De här sätten att använda fotografier har sedermera blivit bekanta bland annat genom karttillämpningar och bildsamlingar av modern krigföring.
Emellertid möjliggjorde fågelperspektivet – beaktandet av en fågels perspektiv och ett djurs blick – också ett nytt sätt att föreställa sig fågelns perspektiv och djurets blick. Det började för sin del förändra uppfattningen av ett människocentrerat avbildande av naturen. Beaktandet av djurets perspektiv ifrågasatte föreställningen om djuret som en yta som avspeglar människan, skapad av den västerländska konsten. Tidigare hade bilder av djur visat människan vad och vilka vi människor är. Djuret hade setts liksom en optisk egenskap i stil med en spegel – spegeln (djuret) tittade inte själv, utan återkastade bara blicken från den tittande varelsen (människan).
Genom att använda djuren som spegel har människan förstått många saker om sig själv, men om vi slutar använda djuren som spegel och erkänner att de har en egen blick, kan vi förstå mycket mer om världen. Att genom kunskap och fantasi gestalta andra arters perspektiv och levnadssätt ökar den empati som behövs i samlevnaden mellan människan och de övriga arterna.
Via fåglarna kan vi också betrakta människans blindhet för den artförlust som sker omkring oss. Den här gradvis pågående enormt stora förändringen är nästan osynlig. De bländande vackra formationer som bildas av starflockar ser man knappast längre. Pärlugglans smackande hörs alltmer sällan i vårnatten. Ortolansparvens klingande ton på sädesfälten har försvunnit nästan totalt. Över en tredjedel av alla Finlands fåglar är hotade. Kommer fågelsången snart att ljuda bara på bandinspelningarna i köpcentrumens korridorer?
Ifall en kråka skulle fotografera, skulle den kunna dokumentera artförlusten eller skulle den fotografera en avfallshög? Skulle den kloka fågeln med fotografierna visa oss människor hur vi kunde betrakta världen också ur de övriga arternas perspektiv?
MEDVERKANDE BLAND ANDRA:
Camille Auer, Marek Jancovic, Hiwa K, Demelza Kooij, Jorma Luhta, Kristo Muurimaa & Juho Kerola, Tuula Närhinen, Anne Roininen, Rorhof, Leena Saarinen, Francesca Todde och Uhan alla -arbetsgrupp.
Festivalen producerads av Festival av politisk fotografi och Finlands fotografiska museum.
Festivalens sponsorer och samarbetspartners:
