Zanele Muholi: ZAZISE
Finlands fotografiska museum, K1
4.2.–29.5.2022
1. Muholi - Visuell aktivist
Text: Caroline Suinner / Ruskeat Tytöt
Professor Sir Z. Muholi är en sydafrikansk svart, ickebinär visuell aktivist, som arbetar varierat medan hen gestaltar sig själv runt om i världen, eller koncentrerat i Sydafrika med dokumentation.
Enligt Muholi är aktivism en medveten politisk aktivitet. Hen berättar att stolthet och protest (pride and protest) kräver en konkret agenda.
Muholi har själv valt den visuella aktivismen som redskap, därför att hen med hjälp av den kan skapa ett bildverk av människor som tror på jämlikhet och frihet människor emellan. I hens arbeten återkommer en stadig direkt blick, som också försätter betraktaren och fotografen i ett känsligt tillstånd, där också bildskaparen syns. Oberoende om det är fråga om en svartvit bild eller en färgbild är vinkeln, blicken, vardagligheten och de starka kontrasterna viktiga effektmedel i Muholis arbete.
Hen synliggör strukturer med sitt arbete och skapar därigenom också medvetenhet om verkligheter som är okända för majoriteten. Muholi har berättat att hen vill skapa förändringar i rasistiska och queerfobiska miljöer och ändra på uppfattningar med sina presentationer.
Muholis arbete syftar också till att slopa exklusion och osynlighet. Vem är i bild och varför? Muholi utger sig inte för att vara någon objektiv utomstånde betraktare eller för att dokumentera på ett neutralt sätt. Däremot bestämmer hen perspektivet och positionen från vilken hen betraktar fenomenen och fotograferar människorna. Enligt hen som fotograf är det särskilt viktigt att hitta kontakten till sig själv och till orsakerna till att vi gör det vi gör.
2. Kontext och blick
Text: Fiona ‘Elone / Ruskeat Tytöt
Muholis arbeten är fulla av information och visuella antydningar. De erbjuder och möjliggör förståelse på flera nivåer av en rått rasistisk och queerfobisk verklighet, som Muholi öser ur för sitt arbete. I vissa av Muholis arbeten visas den utomstående andras blick och de divergerande maktpositionerna hos dem som uppträder i arbetena rent bokstavligt.
Exempel på sådana verk är Massa and Minah II. På bilden hukar sig Muholi, klädd som piga, i bakgrunden. I förgrunden ser man ett par vita ben i högklackade skor, bakom vilka Muholis gestalt skymtar i färd med att rengöra golvet. I kombination med namnet på arbetet ter det sig klart att verket behandlar förhållandet mellan den så kallade rasen och klassen.
Ett annat exempel på mycket bokstavligt berättande är: Being (T)here V - Bildens Muholi står lättklädd i ett skyltfönster upplyst av röda lampor. En fullt påklädd människa står på gatan framför skyltfönstret och tittar in. Berättelsen verkar skriva sig själv och betydelsen av den utomståendes blick ter sig entydig.
Den utomståendes blick begränsas emellertid inte till gestalterna i bilden. Om vi betraktar förhållandet mellan konsten och vår egen blick? Är vi medvetna om den utomstående blicken, som är vår egen? Inser vi att den alltid är närvarande, också som ett svåridentifierbart, abstrakt element, i alla de tolkningar som vi som betraktare gör av konsten?
Vi kan utmana oss själva att som betraktare fråga: Vad är min relation till de motiv som förekommer och de berättelser som jag i mitt sinne sätter ord till? Hittar jag en identifikationsyta eller känns gestalterna främmande? Vilka känslor väcks hos mig och varför? Är mina tolkningar absolut sanna eller ändå bara ett alternativ bland många?
Det finns inte sanna eller falska svar, bara en möjlighet att undersöka och skapa allt djupare kopplingar.
3. Synlighet och värdighet
Text: Caroline Suinner / Ruskeat Tytöt
Verken ZaVa I och ZaVA IV, som valts ut för utställningen, beskriver intima stunder mellan två människor. I de milda svartvita bilderna uppträder Muholi själv och en annan modell. De poserar nakna eller insvepta i sängkläder.
Muholis arbeten inbegriper flera bilder som delar den här samma känsliga reflektionen, som känns äkta och vardaglig. Muholi har beskrivit sig själv som en mild varelse och berättat att ett av hens fundamentala motiv har varit att skapa en samling mjuka och barmhärtiga bilder av queer kärlek som motvikt till det fortsatta våldet och nyheterna om hatbrott. Det här är enligt hen särskilt viktigt precis av den orsaken att det inte finns någon sådan samling bilder från tidigare.
Det har historiskt sett varit kutym att presentera Svarta människor och Queer-människor på ett dehumaniserande och demoniserande sätt.
Diskussionen blir allt mer komplicerad när man talar om en intersektion mellan dessa, var finns en fristad och historia?
Enligt Muholi har behovet av att ta bilder och dokumentera Svarta Queer-människor knappast med skönhet att göra, utan med behovet att bli sedd och hörd.
Muholi har serien Faces and Phases, som också har varit en viktig bestämmande faktor för hens arbete. Hen har emellertid sagt att hen i första hand vill att de människor hen fotograferar ska se bra ut och känna sig fina. För alla bilder i serien är det väsentliga consent – alltså samtycke. Enligt Muholi är de människor som uppträder på bilderna deltagare, inte objekt. De är människor som borde ingå i den visuella kanonen, men som på grund av politiska orsaker står utanför.
4. Resonans och gemenskap
Text: Fiona ‘Elone / Ruskeat Tytöt
Muholi har berättat att målet för hens konst är att skriva om de sydafrikanska Svarta queer-människornas visuella historia. Hen använder olika metoder och angreppssätt i sitt konstnärliga arbete: stiliserade självporträtt, där hens gestalter tar sig många slags former runt om i världen, porträtt av andra medlemmar av den Svarta queer-gemenskapen i Sydafrika och dokumentationer av viktiga händelser inom gemenskapen. Utöver sitt visuella arbete har hen förbundit sig till att undervisa och göra medlemmarna i gemenskapen delaktiga, bland annat genom den webbplattform som hen skapat.
Muholis personliga konst står alltid i relation till gemenskapen och dess behov, vilka ingår organiskt i hela hens arbete. I intervjuerna med Muholi är det omöjligt att dra en gräns mellan konsten och påverkansarbetet, för hen talar alltid i samband med sitt arbete om mer omfattande jämlikhetsfrågor och många olika sätt att utrota diskrimineringen.
När man betraktar Muholis konstnärskap uppstår frågan: Vilken press och vilka begränsningar kan det att svara på gemenskapens behov för sin del skapa? I sin intervju för Tate-institutionen (In Conversation With Lady Phyll) diskuterar Muholi bland annat vad som är ett bra och lönande sätt att göra samarbete. Som en speciell utmaning för allt hens arbete nämner hen att det inte kan jämföras med eller modelleras på det redan existerande, för all motsvarande dokumentation har tidigare gjorts utanför gemenskapen av ”den andra/”the other”.
Vilka betydelser får Muholis konst i dina, betraktarens, ögon i förhållande till dess större kontext och vilka tankar väcker den? Öppnar sig nya nivåer i arbetena med hjälp av de här tankarna? Får konsten och konstnärligheten en annan betydelse när den utöver att svara på en individs behov av att uttrycka sig själv också svarar på behoven hos en vidare, marginaliserad gemenskap.
5. Somnyama Ngonyama
Text: Caroline Suinner / Ruskeat Tytöt
Serien Somnyama Ngonyama, eller Hail the Dark Lioness, uppstod ur Muholis behov att finna sätt att behandla plågsamma erfarenheter via konsten. Den undersöker den svarta kroppens politiskhet liksom också Muholis övriga arbeten. Syftet med serien är bland annat att bryta ned rasismen i medier och på allmänna platser. Målet är att serien ska växa till en 365 bilder lång dokumentation, där Muholi iklär sig olika slags vardagliga, ofta syntetiska föremål.
Det svartvita och den överdrivna kontrasten har varit aspekter som väckt diskussion och samtidigt ett kulturellt utbyte som effektmedel för att skapa representation. I olika bilder säger Muholi sig visa olika medlemmar av sin familj, Samayama är familjedokumentation.
(Ntosaaghe) Ntozakhe II, Parktown är en tribut till Muholis mor, som arbetade som piga hos en vit familj. Betydelser kan uppstå precis under fotograferingsögonblicket bundna till tid och plats eller stödjande sig på historiska händelser och ögonblick. I vilket fall som helst är de förknippade med de också för nuet väsentliga diskussionerna, vems utrymme, vem bestämmer? Bilderna skapas alternerande, ibland utifrån ett föremål och ibland med objektet framför sig.
Bilderna kan redan vara bekanta för konstbesökaren eftersom de kan kännas igen på sina tydliga parametrar. De är tidlösa och fungerar som flerdimensionella och friktionsfyllda visuella verk.
6. Rummenas politiskhet
Text: Fiona ‘Elone / Ruskeat Tytöt
Muholis visuella aktivism är medvetet politiskt arbete och svarar på en medveten politisk exklusion. Där vi letar efter och finner betydelser för Muholis arbete i själva bilderna, för att förstå deras avsikt, är det fundamentalt för oss att också rikta blicken utanför dem, exempelvis på de rum och salar där de finns utställda.
“To be honest we don’t have many of us in these spaces.” Muholi har konstaterat att de Svarta queer-människor som hens konst presenterar och för vilkas behov konsten har skapats, knappast alls finns på de platser där hens konst ställs ut. Det här nämner hen också som en utmaning när det gäller att välja samarbetspartner.
Muholi vill med sitt arbete öppna museiutrymmet för diskussioner. Enligt hen är det väsentligt att vi kan höra vad människor har att säga i stället för att vi säger sådant som vi tror att människor vill höra.
Serien Faces and Phases? har å andra sidan ställt Muholi inför följande fråga: Är det viktigare att använda resurser på att hämta de medlemmar av gemenskapen som deltar i serien för att föra de diskussioner som saknas på många platser, eller är det ändå väsentligare att betala dem ersättning för deras arbete?
Vi kan i Muholis anda stanna upp och fundera på exempelvis följande frågor: Vilka har tillträde till de här rummen för att uppleva Muholis konst? Vad finns det för hinder, konkreta eller sociala, som kan göra att någon inte kommer hit? Och för vem vore det särskilt viktigt att se den här utställningen? Pekar svaren åt samma håll? Varför?
