Han fångar lustar och förbiilande ögonblick
Daido Moriyama är en av de bäst kända, om inte den kändaste, fotokonstnären i Japan. Under sin nästan 60-åriga karriär har hans arbeten påverkat sättet på vilket vi betraktar ett fotografi. För Moriyama är världen en erotisk plats, genom vilken han färdas med sina sinnen, med kameran redo att fånga förbiilande ögonblick. Det erotiska i människornas värld tar sig emellertid inte uttryck på något självklart sätt. Moriyama talar hellre om lusten och hur den är en väsentlig del av människans existens. I synnerhet har städerna som förkroppsliganden av människornas lust fungerat som en drivande kraft i Moriyamas arbete. När han vandrar längs med gatorna söker han sina egna lustar, samtidigt som han förevigar ögonblick i tiden. Moriyama har sagt att han är beroende av städer och att han inte skulle kunna fotografera någonting alls utan deras existens.
Moriyama är känd i synnerhet för sina korniga och oskarpa svartvita foton. Han anser att symbolismen och abstraktionen är starkast närvarande just i dessa. Moriyama har sagt att det svartvita fotot väcker en instinktivt kroppslig reaktion hos honom. Enligt Moriyama är problemet med färgfoton att de i sig själv gör val oberoende av betraktaren, och därför ligger det något vulgärt i färgbilderna. Utställningen på Finlands fotografiska museum består nästan helt av svartvita fotografier.
Moriyamas retrospektiv på Finlands fotografiska museums K1 våren 24 är inriktad på fotoböcker, som Moriyama själv anser vara den viktigaste uttrycksformen för hans fotografier. Därför betonar han inte de enskilda fotografiernas betydelse som konstverk. Utställningens olika delar består av helheter som kuraterats på basis av Moriyamas fotoböcker.
I början av sin karriär undersökte Moriyama sätt med hjälp av vilka han skulle kunna beskriva kulturella brytningsperioder. Utöver det ville han förstå vilken roll fotografiet hade i åstadkommandet av kulturell förändring och eventuellt också revolution. I verken i början av utställningen visar han bland annat hur den amerikanska kulturen sköljer över det ockuperade Japan, vilken betydelse det har att fånga de förbiilande ögonblicken under en resas gång och hur obeständig människans existens är.
Kris, betydelslöshet och katharsis
På 1970-talet genomgick Moriyama en betydande kris i fotograferandet. Han började enligt sina egna ord hata fotografier som strävade efter någon slags fridsam andlig harmoni. Sådana fotografier ifrågasätter inte enligt Moriyama vad ett fotografi är och då är inte verkligheten närvarande i dem.
Moriyamas personliga kris kulminerade med publiceringen av boken Farewell Photography (Farväl fotografi). Han har konstaterat att han då var ung och besviken på hur sakerna stod till omkring honom. Därför kändes många saker fel, i synnerhet i fråga om fotografi. Moriyama var ständigt irriterad samtidigt som frågorna om vad ett fotografi är och varför han överhuvudtaget själv fotograferar pinade honom.
Fotografierna i Farewell Photography bestod av filmbitar och sampel som Moriyama och hans vänner hade ratat. När han tittade på de här ratade filmbitarna på mörkrumsgolvet frågade han sig själv: Varför ligger de här där på golvet? Också de är bilder av världen, så varför inte utnyttja dem? Den här enkla insikten fungerade inte bara som grund för boken utan Moriyama insåg samtidigt att vad som helst kunde vara möjligt när det gällde fotografi.
Många japaners uppfattning av hemmet som födelseplats, där man växer upp och där alla alltid är närvarande, är främmande för Moriyama, eftersom hans familj ständigt flyttade. Moriyama beskriver sitt eget arbete som ett sätt för honom att själv skapa sitt hem, genom att koppla ihop bilder som uppstått i hans fantasi med sådant som han sett som barn. Han hoppas att betraktaren ska reflektera över sina egna minnen när hen tittar på hans bilder.
Staden, med kärlek
Minnet har en central roll när Moriyama talar om varför han tycker om ett fotografi. Han har sagt att fotografiets viktigaste uppgift är att fungera som en förenande länk mellan fotografens och betraktarens minnen. Moriyama understryker att även om fotografiet under själva tagningen tillhör fotografen är det inte längre så när bilden ställs ut. Efter det har betraktaren full frihet att se och känna vad hen vill, och bilden blir då dennas egen.
Kameran är för Moriyama en kopieringsmaskin, med hjälp av vilken han kan stanna tiden. Den här egenskapen finns enligt honom endast hos fotokameran, för med hjälp av den kan fotografen stanna världen samt lägga på minnet och föreviga just det särskilda ögonblicket. De här ögonblicken som förevigats på fotografier har en förmåga att väcka en känsla hos betraktaren, med vilken hen kan återvända till vissa minnen och platser.
Minnets och tidsfragmentens betydelse för Moriyamas arbete framhävs på ett utmärkt sätt inför kollagen Light and Shadow (Ljus och skugga) och Labyrinth (Labyrint). I dem undersöker Moriyama förhållandet mellan det förgångna och nuet, genom att bland annat reflektera över sin egen fadersrelation, ungdomsångest och USA:s militärbaser samt över hur flyktiga minnena av vardagliga ögonblick och platser är. Han är inte ute efter nostalgi, utan efter den känsla som uppstår vid kollisionen mellan inre fantasibilder och utsikter i yttervärlden. De här ögonblicken har Moriyama sagt sig fotografera under de långa vandringar som han har företagit i över 55 år. Ända sedan han var ung har han älskat att vandra kors och tvärs i städer, från stora huvudleder till mörka gränder och skumma hörn.
Moriyamas vänner har ofta undrat om han inte får nog av att vandra och fotografera på samma platser. På det här har han ett kort svar: aldrig. Moriyama har konstaterat att han, trots att han har fotograferat städerna i nära 60 år, aldrig kan se dem med en gammal mans ögon, så att han skulle förstå allt. Hur gammal människan än är har hen alltid lustar. Lustarna ändrar visserligen karaktär och varierar med åldern, men de är ändå verkliga och närvarande. Fotograferandet är Moriyamas sätt att uttrycka de här lustarna, vilket ger honom möjlighet att ständigt fånga nya upplevelser och känslor i stunden. Verket Record, som avslutar utställningen på Fotografiska museet, lyckas sammanfatta det här på ett bra sätt. Det är en fototidskrift utgiven på eget förlag, som redan begravts på 1970-talet, men som Moriyama återuppväckte i början av 2000-talet. Den fungerar som en slags dagbok med vilken Moriyama utmanar både sig själv och fotografiet. Framför allt är den ett kärleksbrev från Moriyama till städerna, de platser utan vilka han inte hade kunnat fotografera.
