1. Nelli Palomäki - René and Georgette Magritte Holding Hands Behind a Tree
Duane Michals porträtt är fulla av gåtor. I stället för att de direkt skulle berätta vilka vi är, frågar de kanske: vad allt är vi? Michals utmanar vårt sätt att betrakta verkligheten genom fotografiet. Han tänjer på ögonblicksbegreppet och leker med sådant som vårt synsinne inte registrerar i vardagen. Här finns också mer traditionella porträtt, som trots sin direkthet fylls av frågor.
Jag märker att jag gång på gång återvänder till ett visst porträtt. Namnet på det här verket är René and Georgette Magritte Holding Hands Behind a Tree. Spänningen i bilden kommer av de dolda händerna och det mörka trädet som placerats i mitten av bilden.
Trädet håller inte bara en hemlighet, utan delar bilden itu, till två separata porträtt. Det här är ett porträtt både av paret och av bägge individer, som sig själva. Trädet i mitten är också aggressivt, det bryter bilden itu, som ett gammalt rivet fotografi av två älskande.
Jag föreställer mig samma bild utan träd, personerna står nu onaturligt långt ifrån varandra. De når varandras händer just och just, men greppet är ändå naturligt. Bara genom att titta på bilden verkar det uppenbart att personerna står varandra nära – det finns något spjuveraktigt i deras uppsyner.
Nu föreställer jag mig bilden som två separata porträtt, en bild av en kvinna och en av en man. Båda är ganska vanliga i sig själva, utan större mysterium. Men tillsammans så här, i ett familjeporträtt med ett träd, är porträttet gåtfullt.
Trädet i mitten är som en tredje person. ett barn, som föräldrarna håller i. Eller en förälder från vilken de fullvuxna barnen försöker frigöra sig. Å andra sidan kan trädet också tänkas vara porträttets huvudgestalt, vars grenar bildas av personerna i bilden. Deras kroppar och händer bildar tillsammans med trädstammen bokstaven M, M som i Magritte, kanske.
Hur som helst, bakom trädet finns det något så värdefullt att det inte lönar sig att visa det för hela världen.
2. Laura Malmivaara - Duane Michals: Earth Dreams (Andy Summers)
Först ser jag enorma vingar och en mans gestalt därinne. Jag känner inte igen föremålet. Inte förrän jag ser den handskrivna texten ovanför bilden, Andy Summers, förstår jag att den är från 80-talet. Bilden kunde vara från början av seklet, när kamerorna var stora och exponeringstiderna långa. Där finns samma känsla av tidlöshet. Fjärilen är i rörelse, den är oregerlig och lekfull.
Bilden är en korsexponering, den är lika mycket en fantasibild som ett porträtt.
Duane Michaels sade som 90-åring i en intervju att han kallar sig expressionist. Ibland kräver det en bild, ibland ord, ibland till och med en liten berättelse. Det viktigaste för honom är att först fotografera och sedan se vad som hände.
Intuitionens kraft attraherar också mig, jag får fatt i hans önskan att bevara möjligheten i slumpen och friheten att uttrycka sig på olika sätt.
Duane Michals leker i sina bilder med rytmen i blicken, vem ser och vad? Den som fotograferas ser på mig, via reflexer, speglar. Ibland syns också fotografen, ibland tårna, allting ofullständigt och snett.
Man måste göra misstag, har Duane Michals sagt. Försök inte vara perfekt, ta dina egna bilder, inte andras.
Det försöker jag hålla i minnet. Friheten i glädjen, slumpen och uttrycket.
Orlan Ohtonen - Duane Michals: David Hockney and Friend
Bilden genomskärs av ett streck, som en spegel eller en glasvägg. På ena sidan, i förgrunden, vilar en maskulin person utan skjorta. Han lutar sig med händerna bakom nacken och slutna ögon, fridfull och bredbent. Bakom hans huvud står en vas, med utspridda snittblommor, som om de växte ur den vilande personens huvud.
På andra sidan om strecket, i bakgrunden, sitter David Hockney i en stol. Också han lutar sig bakåt, men hans kroppsspråk avviker från den andra personens öppenhet. Med händerna vid sidan, i ljus kostym och med rosett kring halsen verkar han titta på den vilande mannen. Hockneys ansikte splittras emellertid av speglingen av en växt - som om ett träd växte ur hans huvud och rygg.
Bildens namn ’David Hockney och vän’ fick mig att stanna upp inför den. Jag började fundera över hur intim stunden verkade och vad som pågick vännerna emellan. Varför var de så olika klädda och varför tittar den ena på den andra som är helt försjunken i sin egen värld? Jag ser att strecket som delar bilden är väsentlig för den historia den berättar, eftersom jag föreställer mig att gestalterna emotionellt är i någon slags konflikt med varandra.
Jag har senare också sett samma bild presenterad under ett annat namn: ’David Hockney förälskad’. Bilden ingår i en serie som lätt kan tolkas som queer, kanske som en ensidig kärlekshistoria. Jag funderar över orsaken till de två olika namnen på bilden
Även om Michals har öppet homoerotiska bilder i sin produktion behandlar han till största delen queerskapet utan att understryka det. För det mesta närmar han sig temat utifrån en teori eller ett historieberättande, med visuella antydningar, som man bäst – och ibland kanske enbart – förstår genom en queer erfarenhet. Det är lätt att tänka att det här har att göra med att Michals har gjort bilder redan under en period när homosexualitet var brottsligt i alla USA:s delstater. Den här tanken föder en spänning i bilden och i dess namn, något som har fäst sig i mitt minne.
Också den samtidiga rofylldheten och motstridigheten i bilden får mig att på nytt och på nytt återvända till den – kanske för att jag tycker att de på ett så fullkomligt sätt beskriver komplexiteten i intima mänskliga relationer. En gemensam stund kan vara rofylld även om den kan vara ömsesidigt svår. Den enas likgiltighet kan vara just det som attraherar. I kärleken kan det växa skuggor och frodighet. Även om den är fylld av vänskap, kärlek, eller något annat, får Hockneys av bladen brutna blick mig att tänka på alla de här många slags egenskaperna i relationer.
4. Sergei Pavlov - tankar om Duane Michals porträtt
Som den andra fotografen känner jag igen blicken som jag upplever att söker något större än det dagliga livet. Duane Michals har fotograferat stora personligheter, som garanterat inte skulle tråka ut en vanligare fotograf. Ändå verkar det centralaste elementet i porträttet, den andra människans ansikte, ha en i sig osedvanligt liten roll i största delen av Michals bildproduktion.
Det finns otaliga speglar, skälvningar, speglingar, dubbelexponeringar, självporträtt på metaplan, kontaktkopior, kollage och många andra alternativa tekniker i och bland bilderna.
Bilderna ger ett intryck av att den vardagliga och synliga verkligheten inte är det som intresserade Michals. Men vad är slutligen den vardagliga och synliga verkligheten? Även om bilderna inte visar mig det för de mig till en filmisk värld som formas genom gestalterna. Till den dimension som i stället för det vardagliga visar en möjlig erfarenhet bakom vardagen. Michals bilder verkar rikta sig bort från känslan av verklighet, men de går ändå bra att identifiera sig med.
Utom att de framhäver honom som fotograf visar de också vår tid i en värld som färgas av den västerländska populärkulturen, i vilken kanske en stor del av oss bildar en föreställning om sig själv inte bara genom den synliga verkligheten, utan också genom undermedvetna fantasier, filmiska drömmar och abstrakta avspeglingar.
Även om Michals stil kan kännas teatralisk verkar det ändå också finnas mycket kommunikation och förtroende i bilderna. Tillsammans med honom har människor kunnat visa sig själva eller en gestalt av sig själva. På den här gestalten har Michals också själv som bildkonstnär svarat något personligt och ordlöst, för i alla bilder verkar det emotionellt finnas något man lätt kan identifiera sig med. Därför ger bilderna ett intryck av en balanserad dans och lek, där den som fotograferas kanske har fått glömma en överdriven allvarlighet och i stället komma ihåg: vi är så mycket mer än bara föreställningen om oss själva – vi behöver inte alltid ta oss själva på så stort allvar.
