1. Helsingfors, Finland, 2002
Den här bilden, där en trädtopp hade brutits av och blivit dinglande i en grenklyka, är fotograferad på parkeringsplatsen till Helsingfors stads konstmuseum. Trädet med gungbrädan fick vara i fred åtminstone två år innan det fälldes. Jag känner inte till många konstnärer i bildkonstens historia som inte skulle ha varit intresserade av träd. Så länge jag har fotograferat har träden haft en viktig roll särskilt som individer. Mera som individer än som skog. Och jag har med sorg i sinnet iakttagit hur alla de träd i Helsingfors som finns på mina bilder, även på den här utställningen, har gått samma öde till mötes. Det hade varit fint att få se att man, till exempel som i Japan, vördar och vårdar gamla träd.
Det här trädet återvände jag till otaliga gånger för att fotografera samtidigt som jag gick in på museet för att se på utställningen. Samma gällde också andra egendomliga trädgamlingar i grannskapet. Vanligen flög det omkring kråkor i närheten av trädet och jag kunde då och då ha med mig godbitar för att locka till dem. Där lärde jag mig att man inte ska stiga ur bilen om man vill fotografera kråkor. Och dessutom att man inte ska öppna fönstret och släcka motorn samtidigt. Det klokaste är att hålla motorn igång under hela fotosessionen. Och hur det nu kom sig fann kråkorna en dag balansen och jag hade kameran skjutklar. Min lycka var ofantlig när jag hade turen med mig.
Överlag är turen otroligt ofta åtminstone delaktig i att ett fotografi lyckas. Fotografi är ögonblickets konst och ibland när man är på rätt plats i rätt ögonblick känner man att det inte alls är fråga om fotografens person, utan enbart om en lycklig slump.
2. Varanasi, Indien, 1999
Att avbilda djur är otvivelaktigt det äldsta motivet inom bildkonsten, ända sedan de första grottmålningarna för tiotusentals år sedan. Djur som motiv är förvisso inte särskilt originellt, men det är det beständigaste. Var jag är rör mig märker jag att också jag mycket gärna iakttar djurens bestyr.
Efter en kall natt hade en liten hundvalp i Varanasi i Indien hittat en enorm varm dyna och lagt sig till ro. Jag beundrade hur tolerant kon förhöll sig till den lilla hjälplösa hundvalpen. I Indien behandlar man kor med respekt på grund av deras helighet. Kanske den därför behandlade andra så bra. Trots att den hade varit vaken en god stund redan ville den inte väcka den sovande. De trivdes förmodligen med varandra båda två.
I stora delar av världen rör sig djuren fritt, inte kopplade eller trångt inhägnade som hos oss. I Varanasi är såväl korna som Makakiaporna, getterna och hundarna så vana vid människor att de knappast hajar till när de ser oss. För en fotograf är ju det här en önskedröm som gått i uppfyllelse. Jag anser mig varken vara en riktig djurfotograf eller en naturfotograf, men naturen är allt: marken, floran, faunan och atmosfären, och allt finns där för en fotograf. Var så god och du är fri som en fågel i himlen.
3. Vuokkiniemi, Karelen, Ryssland, 1991
När jag en sen sommarkväll kom till byn Vuokkiniemi i Vitahavskarelen hade den redlöst berusade kusken kört sin Mosse i flygsanden och fick inte upp den ur sanden för att kunna fortsätta färden. Hundarna satte igång att skälla och byns småpojkar att skuffa Mossen. När jag följde händelserna märkte två småflickor att jag fotograferade och sprang glada med i bilden. Bilden har också en koppling till historien genom att det stora huset till vänster i bakgrunden är det gästgiveri där Elias Lönnrot övernattade på sina resor för att samla in runosånger.
Det här ger mig en känsla av att det var lättare förut att fotografera människor än vad det är idag. Människorna tyckte om det och uppfattade det som ett slags hedersbetygelse att bli fotograferad. Det kan ju vara att det är fråga om en helt annan sak när man är en ung fotograf än när man är en gammal, något skräckinjagande gubbe. Det här anses även ha påverkats av de sociala medierna och numera finns det också många slags begränsningar, som till exempel att man ska få tillstånd innan man fotograferar. Varje fotograf vet att det inte är möjligt. I det skedet är situationen redan förbi och en arrangerad bild är mindre verklig.
Det här fotografiet är taget med panoramakamera, där objektivet snurrar 140 grader och bilden lagras på en krökt filmyta. Perspektivet har inte en enda flyktpunkt, som när man fotograferar med en vanlig kamera, utan en flyktpunkt som övergår i en vågrät linje på grund av rörelsen, som när vi vänder på huvudet. Därför ser människorna i kanterna ut som sedda rakt framifrån. Men det finns också problem med kamerans svängande. Om kameran inte är i vattupass förvrids horisonten. På det här fotografiet blev horisonten konvex när den lutade neråt. Som om bilden påpekade att vi befinner oss på jordklotet.
4. Helsingfors, Finland, 1967
Alla helsingforsare i min generation minns säkert hur staden fortfarande på 60- och 70-talen var full av hemlösa, alkoholister och på olika sätt diskriminerade människor. Under vintrarna dog tiotals bostadslösa och de här bostadslösa var till största delen män, krigsinvalider och sådana som på grund av bostadsbristen stod i bostadskö utan att få någonstans att bo. Dessutom hade vissa natthärbärgen stängt och situationen var katastrofal.
