1. Masaitsiaq, Qeqertat, nordvästra Grönland, 1998
På bilden sjuåriga Masaitsiaq efter första skoldagen.
Det är festdag på Qeqertatön. Masaitsiaq har börjat skolan. Masaitsiaq är klädd i den traditionella nordgrönländska festdräkten: vit anorak och byxor av isbjörnsskinn. På fötterna har hon kamiker, sälskinnsstövlar. Byxorna av isbjörnsskinn och kamikerna är också jägarnas fångstdräkt och de används på vintern när man färdas med hundspann.
Efter skoldagen kommer byborna för att gratulera Masaitsiaq. Det bjuds på lokala läckerheter: mattak, skinn av narval, som är rik på C-vitamin, samt sälkött och kiviaq. Kiviaq tillreds av alkekung. Fåglarna läggs med fjädrar och allt i magsäcken från en säl och begravs under marken. Delikatessen är färdig att ätas efter några månader. Fåglarna som har fermenterats i syrefri miljö är lätta att plocka och äta som sådana. Kiviaq luktar och smakar som gammal ost.
Det är kutym att äta sittande på golvet, för hand med en vass kniv. Kaffe och kaka äts vid bordet.
Inughuiterna i nordvästra Grönland är världens nordligaste ursprungsfolk. De är ca 800 till antalet, av vilka 600 bor i staden Qaanaaq och de övriga 200 i tre byar, Qeqertat, Savissivik och Siorapaluk.
Qeqertatön har tjugo invånare. Den ligger ca 1 200 kilometer norr om polcirkeln. Den ligger så långt norrut att polarnatten börjar i oktober och slutar i februari. På motsvarande sätt lyser midnattssolen i 4 månader, från april till augusti. Ön har ingen offentlig trafikförbindelse. En färd med hundspann över havsisen från staden Qaanaaq tar fem timmar. Varje vår och höst, under menförestid, finns inga förbindelser med ön. Det finns varken el eller telefonförbindelse på ön, och mobiltelefon fungerar inte heller. Dricksvatten får man genom att smälta bitar av isberget.
(Skolan i Qeqertat har för närvarande tre elever. När ett barn ska börja på högstadiet flyttar han eller hon till staden Qaanaaq och bor på skolans internat.
2. Nanorruaq, Savissivik, nordvästra Grönland, 2018
Långt uppe i norr, i byn Savissivik, går sjubarnsfadern Olennguaq på jakt på isen tillsammans med sin 18-åriga son Qaaqqutsiannguaq. De har båda var sitt spann och sammanlagt 35 hundar. Emellanåt klättrar Olennguaq upp på isberget för att spana med kikaren över trakten. Ibland stannar de för att värma sig och dricker kaffe ur termosflaskan och äter av sin matsäck. Solen börjar redan sjunka, och ingen fångst har de fått. Plötsligt står en isbjörn framför dem. Olennguaq ropar till hundarna “nanorruaq” – stor isbjörn och hundarna blir vilda. Han lösgör tio hundar, som springer efter isbjörnen. De övriga hundarna drar ursinnigt spannet mot isbjörnen. På grund av den närliggande glaciären är havsisen ojämn och spannet studsar hit och dit. Jag hålls knappt kvar i släden. Olennguaq säger att om han ramlar av släden måste jag också hoppa av. Om en stund hinner vi upp isbjörnen, som omringats av hundarna.
I de små byarna i nordvästra Grönland, där jordbruk inte är möjligt, är det fortfarande vanligt att jaga säl, valross, isbjörn och andra arktiska djur. Djuren är den viktigaste näringskällan för många hushåll. Grönlands regering reglerar idag jakten på isbjörn, valross och narval genom jaktkvoter, som noggrant iakttas. Jakten för levebrödet orsakar inte någon fara för isbjörnspopulationen. De lokala invånarna jagar för att skaffa mat till sitt folk. Fångsten delas mellan byborna och av skinnen syr man jaktkläder.
Inughuiterna har strävat efter att bevara sin forntida livsstil så gott som möjligt. Nordvästra Grönland är en av de få platserna i världen där man jagar med hundspann på havsisen. Ett hundspann är det tystaste, pålitligaste och bekvämaste transportmedlet på de nordliga drivorna. Det är förbjudet att jaga med snöskoter, och man litar inte heller på dem. En snöskoter kan lämna en på havsisen, medan hundarna alltid hittar hem.
Under de senaste åren har klimatet varit oberäkneligt. Människorna vet inte längre när isen lägger sig på havet och hur länge den ligger kvar. En lokal jägare berättade att havet på 90-talet var isbelagt tio månader i året och att isen kunde vara två meter tjock. Nu är isen bara trettio centimeter tjock och den bär en människa under enbart halva året.
Vid Grönland försvinner omkring tio procent av havsisen på ett decennium. Den urgamla traditionella jägarkulturen är redan rubbad. Det har blivit farligare att jaga på isen. Jägarna möter allt mer öppet vatten. De kommer inte längre åt att jaga i områden där de brukade jaga. Deras hundspannsleder håller på att försvinna. Det är möjligt att det här levnadssättet försvinner för all framtid.
3. En hög valben, Kaktovik, Alaska, 2015
På bilden håller isbjörnar på att äta en valkropp i Kaktovik. Kaktovik ligger på Barterön vid Beauforthavet i norra Alaska, nära gränsen till Kanada. Där bor mindre än 300 människor och största delen hör till ursprungsfolket Inupiat. De har rätt att jaga sammanlagt tre grönlandsvalar per år. Köttet delas mellan invånarna i samhället. På stranden, nära byn, ligger den enorma valkroppen.
Tidigare höll sig isbjörnarna året runt långt ute på havsisen. Nu är havsisen svag och en del isbjörnar stannar vid kusten i väntan på att isen bildas. Isbjörnarna rör sig i byns omgivning och samlas dagligen för att äta på valkroppen.
Isbjörnarna är beroende av havsisen. De jagar, parar sig, rör sig och bygger sitt bo på isen. Forskarna klassificerar dem som marina däggdjur, de enda björnar på jorden som lever på havet. Under de senaste åren har havet i norra Alaska inte frusit på samma sätt som tidigare och en del av isbjörnarna stannar vid kusten i väntan på att isen lägger sig.
I Kaktovik stänger man inte ytterdörrarna. Det är möjligt att vid behov fly undan en isbjörn till närmaste hus. Under de senaste åren har isbjörnar ofta kommit till husens gårdar för att leta efter mat. I området verkar en isbjörnspatrull som skydd för invånarna. Isbjörnspatrullen kör med bil runt byn och skjuter varningsskott ifall en isbjörn närmar sig.
Jag bodde i Kaktovik hos en lokal familj. Den ensamförsörjande mamman gav mig en pepparspray att använda ifall jag skulle möta en isbjörn. Hon gav mig rådet att inte röra mig i byn efter mörkrets inbrott och att kolla varifrån det blåser om jag måste använda pepparsprayn. Jag bar sprayburken i min ficka, men lyckligtvis träffade jag inte någon isbjörn på nära håll.
4. Självporträtt, Siorapaluk, nordvästra Grönland, 1995
Min första resa till Grönland var 1995. Innan jag reste skickade jag ett fax till Grönlands nordligaste by Siorapaluk och berättade att jag var på väg och letade efter logi. Jag fick inget svar.
Resan till Siorapaluk tog flera dagar. Jag reste med flera flygplan, helikopter och slutligen med segelbåt. Jag kom till Siorapaluk med min stora kasse, och visste inte var jag skulle bo. Jag frågade i butiken och av människor jag mötte. Jag fick lov att bo i Pilutaqs hus tills Pilutaq skulle komma hem från en jaktfärd. Jag ställde en stol mot ytterdörren så att jag skulle vakna om Pilutaq kom hem mitt i natten. Det hade varit en stor överraskning för honom att hitta en “qallunaaq” (utländsk kvinna) sovande på hans madrass.
På min födelsedag tog jag en bild av mig själv i jägarens vinterklädsel i Pilutaqs hem, målat med ljusröd färg. Det året fanns det enbart ljusröd målarfärg att köpa i butiken. Följande år hade huset redan brunnit ner och Pilutaq flyttat till grannens hus.
Det var svårt att bli bekant med människorna i början, när jag inte talade grönländska och byborna inte talade engelska. Jag började lära mig grönländska ord i min engelsk-grönländska ordbok. Grönländska uttalas ungefär som finskan, utom att bokstaven q kommer djupt från strupen. Jag märkte att orden i grönländskan kunde vara mycket långa, upp till 50 bokstäver. Det officiella språket i Grönland är Kalaallisut, grönländska. De lokala talade en dialekt, inuktun, som avviker mycket från det officiella språket. Mina första ord på grönländska “sila nuanneq” (vackert väder) sade jag till Ane-Sofie som bodde granne. Hon bjöd hem mig. Ju mer jag kunde grönländska, desto lättare var det att bli bekant med människor.
Jag reste till ön Qeqertat ombord på en oljetanker. Fartyget kom fram mitt i natten. Handelsmannen och prästen Nukappiannguaq tog emot fartyget och bjöd mig att bo hos dem. Jag fick sova i samma rum som hans 15-åriga dotter Navarana.
Sassuma Arnaa, Havets moder, 1995
Sassuma Arnaa, Havets moder, är en av de kändaste myterna i Grönland. Jag blev förtjust i berättelsen och den fick mig att åka till Grönland 1995.
Sassuma Arnaa bodde med sin familj i det arktiska området. Många inuitmän ville ha Sassuma Arnaa till hustru. Hon avböjde alla, tills en okänd, ståtlig man kom till byn och lovade ta väl hand om henne. Sassuma Arnaa gick med på att bli hans hustru och flyttade med honom till ön.
Sassuma Arnaa märkte snart att mannen hade lurat henne. Mannen var en fågelande, och hennes hem var nu bland fåglarna. När hennes far försökte rädda henne åstadkom fågelanden en storm. Sassuma Arnaas far var rädd för att mista sitt eget liv och försökte ge sin dotter tillbaka till hennes man och kastade Sassuma Arnaa i havet. Sassuma Arnaa grep tag i båtens reling, vilket ledde till att hennes far högg av hennes fingrar med en yxa. Av fingrarna uppstod sälar, valar, valrossar och andra havsdjur. Sassuma Arnaa sjönk till havets botten och blev en havsgudinna, Havets moder, och har sedan dess härskat över havsdjuren.
När människorna inte respekterar naturen och djuren blir Havets moder arg och det blir storm. Hennes hår trasslar till sig. Alla havets djur fastnar i trasslet. Människorna får inte längre någon fångst. För att kunna lugna Havets moder och se till att hon ger djuren som föda till inuiterna, måste en schaman flyga ner till havets botten för att kamma ut havsmoderns hår och frigöra alla djur.
