Self-portrait Wearing Red Socks, 2022
Self-portrait Wearing Red Socks är ett av de viktigaste fotografierna i verkserien Two Ways to Carry a Cauliflower. Vid fotograferingen ville jag undersöka blicken och dess verkan på åskådaren. I mina tidigare bilder hade jag alltid tittat direkt in i kameran. I den här tittar jag inte i kameran och då ger bilden mer utrymme för åskådarens tolkning. Jag upplevde att fotografiet var betydelsefullt och det var på många sätt ett steg framåt i projektet. Bilden förmedlar en stark och annorlunda närvaro. Fotografiet är taget i hemmet och inte mot en duk, som de tidigare bilderna i serien. Platsen bygger ett narrativ kring gestalten och öppnar en ny slags vy in mot dess värld.
Genom fotografiet förstod jag mera om blickens betydelse. Den kan vara vänd mot eller bort från kameran, men dess riktning är beroende av små nyanser för att fotot ska lyckas. Vid varje fotografering skapar jag mig själv på nytt och studerar mina känslor och vad jag känner just då. Blicken är ett av de mest utmanande elementen när jag gör självporträtt, om inte det viktigaste. För mig måste blicken vara ärlig och trovärdig. Det är viktigt att jag känner igen mig själv i fotografiet.
True Lemons, 2019
True Lemons hör till de första bilderna jag tog för verkserien When the Sun goes down We see Lemons. Självporträttet tog jag i vårt tidigare hem i Holland tillsammans med min vän och dåvarande rumskompis Helmi. Vid det tillfället kände vi inte varandra så väl, men det var början till vår vänskap.
Helmi har en viktig del i projektet och genom henne lärde jag mig vad det betyder för mig att vara kvinna. Tillsammans med henne undersökte vi definitioner av att vara kvinna samt vänskap. Öppenheten och värmen i vår vänskap frigjorde mig att uttrycka mig själv. Jag upplever bilderna i serien som kollektiva självporträtt. Fotograferingarna ägde alltid rum i intim samverkan med vännerna. Vi valde kläder tillsammans ur varandras garderober, diskuterade olika ställningar och lyssnade på var och en. Tagningarna påminde mig om utklädningslekar i barndomen och Helmis rum blev en plats för en form av samvaro varje vecka till vilken vi också bjöd in vänner. Att fotografera är också mitt sätt att uttrycka omsorg om mina vänner, det är kärlekens språk för mig.
Untitled Hungry Caterpillar, 2022
Till min arbetsprocess hör att vandra omkring på loppmarknader, där jag hittar rekvisita och kläder för fotograferingarna. Loppmarknaderna fungerar som en slags skattjakt eller forskningsresa. Jag vet aldrig på förhand vad jag kommer att hitta. Jag gillar den här gåtfullheten och begränsningen. Det är viktigt att sakerna är använda och jag tar ofta bilder med min mobil av föremål även om jag inte köper dem. Så här samlar jag iakttagelser och sådant som inspirerar mig i stunden.
Tältet fångade mig vid första blicken. Jag såg genast olika slags möjligheter och idéer för att skapa en bild. Före varje tagning planerar jag noggrant de kläder, den rekvisita, de ställningar och den helhet jag vill skapa. Jag gör teckningar i mitt skissblock som stöder mina idéer under fotograferingen. Inspirationen till Untitled Hungry Caterpillar var Dagge mask och hans äventyr. I tältet förenade min kusin Nelly och jag oss till en larv med två jag. Fotografiet togs på vår stuga och min mamma var fotograferingsassistent och fokuserade kameran. Fotograferingarna ger mycket glädje, i synnerhet när upplevelsen är delad och ingår i en kollektiv gemensam sysselsättning.
Bollhavsinstallation
År 2022 hittade jag två stora säckar bollhavsbollar på Återvinningscentralen. Bollarna har gett mig mycket glädje och många självporträtt har skapats med dem. Bollarnas form fascinerar mig och den återkommer intuitivt i många av mina bilder. Jag ville införa leken som en fysisk del av utställningen. Utställningsgästen har bjudits med i leken och att dyka ner i bollhavets vågor. Jag hoppas att ett slags inre barn väcks i det här rummet. Jag upplever att leken möjliggör nya sätt och former att vara. Den frigör och känner inte till normativitet, eftersom fantasin inte har några gränser.
